Nyss hemkommen från besök på Ollonberga, där Allan satt och hängde i sin favoritfåtölj, med en trave böcker runtikring sig, kallt inne, odiskade fat , koppar och tallrikar i köket.....
- Vad händer här då undrade jag bryskt, och Allan krånglade sig ur fåtöljen lealös och ovig som vanligt.
- Men se Honorine, det var väl trevligt! Vill du ha något? Lite kaffe? Te?
- Tack, det är bra, och hemmma har jag service så inte behöver jag då svälta. Men hur har du det själv egentligen? Du som alltid klagar på Ruth och hennes ointresse för matlagningskonsten, men du verkar då inte själv ta något större initiativ vad jag kan se.......
Ja, jag ljuger inte, ni ser själva så det ser ut med böcker och tidningar både högt och lågt!!!!!
Vi bestämde att jag skickar över Arne som får hjälpa till lite i hushållet tills att Ruth kommer hem, han kan ju inte leva i en svinstia sa jag till honom......
Vi satte oss i min bil och styrde mot sjukstugan med lite blommor och frukt till Ruthan, då Allan fick syn på mitt armband, och han bara studsade till där han satt i passargerarsätet.
- Vad är det Allan?
Han svarade inte utan pekade bara på armbandet jag bar.
- Men har du sett spöken eller??
- Arrrrmbaaandddddet!!!!!!!!!
- Ja, ett armband, svarade jag, ett högst vanligt armband, vad är det som är så märkligt med det?
Själv blev jag aningens oroad av hans beteende , men det kunde jag icke visa.
- Vems är dettttttttttt?
- Förmodligen mitt snäste jag till kanske lite onödigt kärvt i tonen.
Och nu tänker jag ge det till Ruthan, det bringar henne tur och snabb tillfriskning drog jag till med....
- Nej, nej nej stönade Allan, gör innnnte det Honorine! Jag ber dig?
Jag tvärbromsade in då vi var framme vid sjukstugan, vred om nyckeln och hoppade ur bilen. Allan slingrade sig sakta ut, och utan ett ord tog jag blommor och frukt och vandrade in genom ytterdörrarna , följd av Allan...
- Ta av dig armbandet viskade Allan,snälla , ta av dig detta innan vi går in......
Och det tror ni att jag gjorde?????? See you! HS
- Vad händer här då undrade jag bryskt, och Allan krånglade sig ur fåtöljen lealös och ovig som vanligt.
- Men se Honorine, det var väl trevligt! Vill du ha något? Lite kaffe? Te?
Ja, jag ljuger inte, ni ser själva så det ser ut med böcker och tidningar både högt och lågt!!!!!
Vi bestämde att jag skickar över Arne som får hjälpa till lite i hushållet tills att Ruth kommer hem, han kan ju inte leva i en svinstia sa jag till honom......
Vi satte oss i min bil och styrde mot sjukstugan med lite blommor och frukt till Ruthan, då Allan fick syn på mitt armband, och han bara studsade till där han satt i passargerarsätet.
- Vad är det Allan?
Han svarade inte utan pekade bara på armbandet jag bar.
- Men har du sett spöken eller??
- Arrrrmbaaandddddet!!!!!!!!!
- Ja, ett armband, svarade jag, ett högst vanligt armband, vad är det som är så märkligt med det?
Själv blev jag aningens oroad av hans beteende , men det kunde jag icke visa.
- Vems är dettttttttttt?
- Förmodligen mitt snäste jag till kanske lite onödigt kärvt i tonen.
Och nu tänker jag ge det till Ruthan, det bringar henne tur och snabb tillfriskning drog jag till med....
- Nej, nej nej stönade Allan, gör innnnte det Honorine! Jag ber dig?
Jag tvärbromsade in då vi var framme vid sjukstugan, vred om nyckeln och hoppade ur bilen. Allan slingrade sig sakta ut, och utan ett ord tog jag blommor och frukt och vandrade in genom ytterdörrarna , följd av Allan...
- Ta av dig armbandet viskade Allan,snälla , ta av dig detta innan vi går in......
Och det tror ni att jag gjorde?????? See you! HS
