Nyss hemkommen från besök på Ollonberga, där Allan satt och hängde i sin favoritfåtölj, med en trave böcker runtikring sig, kallt inne, odiskade fat , koppar och tallrikar i köket.....
- Vad händer här då undrade jag bryskt, och Allan krånglade sig ur fåtöljen lealös och ovig som vanligt.
- Men se Honorine, det var väl trevligt! Vill du ha något? Lite kaffe? Te?
- Tack, det är bra, och hemmma har jag service så inte behöver jag då svälta. Men hur har du det själv egentligen? Du som alltid klagar på Ruth och hennes ointresse för matlagningskonsten, men du verkar då inte själv ta något större initiativ vad jag kan se.......
Ja, jag ljuger inte, ni ser själva så det ser ut med böcker och tidningar både högt och lågt!!!!!
Vi bestämde att jag skickar över Arne som får hjälpa till lite i hushållet tills att Ruth kommer hem, han kan ju inte leva i en svinstia sa jag till honom......
Vi satte oss i min bil och styrde mot sjukstugan med lite blommor och frukt till Ruthan, då Allan fick syn på mitt armband, och han bara studsade till där han satt i passargerarsätet.
- Vad är det Allan?
Han svarade inte utan pekade bara på armbandet jag bar.
- Men har du sett spöken eller??
- Arrrrmbaaandddddet!!!!!!!!!
- Ja, ett armband, svarade jag, ett högst vanligt armband, vad är det som är så märkligt med det?
Själv blev jag aningens oroad av hans beteende , men det kunde jag icke visa.
- Vems är dettttttttttt?
- Förmodligen mitt snäste jag till kanske lite onödigt kärvt i tonen.
Och nu tänker jag ge det till Ruthan, det bringar henne tur och snabb tillfriskning drog jag till med....
- Nej, nej nej stönade Allan, gör innnnte det Honorine! Jag ber dig?
Jag tvärbromsade in då vi var framme vid sjukstugan, vred om nyckeln och hoppade ur bilen. Allan slingrade sig sakta ut, och utan ett ord tog jag blommor och frukt och vandrade in genom ytterdörrarna , följd av Allan...
- Ta av dig armbandet viskade Allan,snälla , ta av dig detta innan vi går in......
Och det tror ni att jag gjorde?????? See you! HS
- Vad händer här då undrade jag bryskt, och Allan krånglade sig ur fåtöljen lealös och ovig som vanligt.
- Men se Honorine, det var väl trevligt! Vill du ha något? Lite kaffe? Te?
Ja, jag ljuger inte, ni ser själva så det ser ut med böcker och tidningar både högt och lågt!!!!!
Vi bestämde att jag skickar över Arne som får hjälpa till lite i hushållet tills att Ruth kommer hem, han kan ju inte leva i en svinstia sa jag till honom......
Vi satte oss i min bil och styrde mot sjukstugan med lite blommor och frukt till Ruthan, då Allan fick syn på mitt armband, och han bara studsade till där han satt i passargerarsätet.
- Vad är det Allan?
Han svarade inte utan pekade bara på armbandet jag bar.
- Men har du sett spöken eller??
- Arrrrmbaaandddddet!!!!!!!!!
- Ja, ett armband, svarade jag, ett högst vanligt armband, vad är det som är så märkligt med det?
Själv blev jag aningens oroad av hans beteende , men det kunde jag icke visa.
- Vems är dettttttttttt?
- Förmodligen mitt snäste jag till kanske lite onödigt kärvt i tonen.
Och nu tänker jag ge det till Ruthan, det bringar henne tur och snabb tillfriskning drog jag till med....
- Nej, nej nej stönade Allan, gör innnnte det Honorine! Jag ber dig?
Jag tvärbromsade in då vi var framme vid sjukstugan, vred om nyckeln och hoppade ur bilen. Allan slingrade sig sakta ut, och utan ett ord tog jag blommor och frukt och vandrade in genom ytterdörrarna , följd av Allan...
- Ta av dig armbandet viskade Allan,snälla , ta av dig detta innan vi går in......
Och det tror ni att jag gjorde?????? See you! HS
Tänk kära Honorine att du nu också skall behöva agera hemsamarit, då detta så kaxiga Ollonberg tydligen icke är kapabel att omhändertaga sig själv. Att skylla sådant på Ruthan, är enkom felaktigt, anser jag om jag nu har rätt att yttra mig i den saken.
SvaraRaderaJag vill även påtala din så ädla handling att erbjuda icke mindre än den så installationsbenägna Arne!!
Jag förstår att du mer eller mindre blev tingad till att se till att Ollonberget masade sig till sin kära maka, som forfarande ligger där i sjukstugan så sargad. Detta bekymrar honom tydligen icke. Däremot har han mage att påpeka att det ligger böcker i travar i hemmet. OM det nu stör honom så till den milda grad, kanske han skulle lätta något på hans ädlare bakdelar, för att på så sätt återbörda dessa till de utrymmen där de så självklart hör hemma.
Det enda som tydligen fick honom ur balans, var ett armband. Fick du någon klarhet i om han på något okänt sätt igenkände detta, eller är det så pass värdefullt??
Jag för min privata del, tror att det som skrämde honom var, att det kan vara ett armband som de gamla squawkvinnorna brukade bära, då det var av nödvändighet att påkalla andarnas närvaro, för att få vederbörande att inse att någon typ av handling snarast bör ske. Omedvetet kände han troligen detta?? Ja, vad vet jag i den saken egentligen,
undrar,
Rubina