Jag är en Misantrop, född sådan tror jag, litar inte på andra människor, ser dem i grupp och en och en som en fiende, Detta har nu utmejslats med ålder och visdom, min inre kärna börja blotta sig, den där populära jämförelsen med att skala en lök, har jag uppfattat till fullo nuförtiden.
Ytlighet har jag så svårt för, människor i grupp har jag också svårt för, dumma ointelligenta personer har jag mycket svårt för.
Och varför kom jag att tänka på detta just nu?
Jo jag läste en kolumn av en svensk kvinna som uttalade sig om den nya sjukan , den att det har blivit en folkrörelse att sörja.
Vi gillar att sörja i grupp, vi sörjer dem vi vi aldrig har mött , sett eller haft beröring med på något sätt, därför att det är så lagom sätt att få ut sin egen sorg på.
Vi vill inför varandra visa vår godhet och empati, men det finns inte där då vi skrapar under ytan. Den är ytlig och många gånger falsk.men just då känner vi oss goda och får vara med och visa upp det inför andra.
Sätter vi en flagga med det land som senast blivit utsatt för någon form av terror på vår Facebooksida, gärna med en bild på oss själva på ett semesterställe med paraplydrink i handen då är vi goda människor, och nu ser alla detta!
I Stockholm sörjde alla och lade ner blommor i samband med terrordådet, alla ville dit, alla kände sorg, den gemensamma kollektiva sorgen, den sorg som inte kommer oss för nära, utan den där lagomsorgen.
Jag känner igen den sedan barndomen faktiskt.
I uppväxten på landet! De vuxna sörjde gärna någon som de inte kände så väl, en lagomsorg var alltid det enklaste, man blev lagomt djupt gripen, och kunde frossa i denna familjs helvete genom att inte gå för nära, men gärna en bit ifrån, och diskutera med grannar, släkt och andra, men inte vara den som ställde upp, nej det var den där lagomsorgen, den som vi själva kan få något på köpet av, man har väl sina egna tillkortakommanden och sorger av olika slag, och det kommer väl till pass då! Då kan man på ett smidigt sätt ge utlopp för det och ändå sälla sig till den stora sörjande empatiska sidan
Jag ser det ofta på Facebookinlägg hur människor tycker Synd om den ena eller den andra, och avslutar med Kramizar och annat trams, men det kommer aldrig från hjärtat, nej det kommer från ett eget behov av att vilja visa, att stackare, så långt som du har jag inte sjunkit. Känner ni igen ordet stackare, det används ofta flitigt i många inlägg, det är likadant där, du din stackare säger inte att man bryr sig om någon något särskilt, utan visar på att så dålig som du är jag ändå inte....
Jag tycker detta är ett intressant fenomen som översvämmar vårt samhälle idag, förljugen bry sig om utan inre substans..
Går det däremot bra för mig ekonomiskt, socialt, jag tränar, är stark och frisk, kolla då hur många kramizar du får?????
Inte särskilt många kan jag garantera, då kommer avunden fram, och den ger man inte mycket för.
Men talar du om att du gått i konkurs, ska var med i Lyxfällan och att dina barn har övergett dig, och själv har du förlorat jobbet och gått in i väggen, ja då får du se, då kramizar det sig alldeles förbaskat på sociala medier, då har man "råd" att bjussa på det, för så långt har man själv ännu inte sjunkit!
Visst är vi märkliga små människobarn, som låtsas vilja gott, men innerst inne, bara vill vara med och suga på andras sorger och bedrövelser, ja på så där lagomt avstånd, och den oäkta känslan och flaggor och och kramizar kan i varje fall jag vara utan, jag känner nämligen igen en sann och en falsk person bara på sättet de uttrycker sig i på dessa media sidor vi alla har tillgång till.
