Det kommer så sakteliga tillbaka,mitt normala jag och jag kan lämna min mardröm som jag levt med under några veckor under försommaren, som gjorde mig fullständigt tom, jag visste inte om jag stod på huvudet eller gick på fötterna!
Att inför andra spela upp en vanlig Honorine då jag inuti var en helt annan, skräckslagen, rädd, tom på känslor, var den märkligaste känslan jag någonsin har burit på.
Nu efteråt
förstår jag att jag var i ett slags chocktillstånd, dit ingen kom in, ingen kunde förstå, ingen att tala med, att leva med yppandeförbud under så lång tid, att vi talade med varandra om andra saker än det vi alla gick omkring och funderade över, det var som i en skräckfilm ser jag nu i spegeln.
Att leva sin värsta mardröm tillsammans med andra som också är i den och inget uttalas, icke ett ord, trots att alla vet och alla tänker på samma sak.
Så ser vi att livet pågår för fullt runt omkring oss, och ingen kan göra någonting, ingen vet, ingen får tala, ingen får veta när det tar slut, samtal som skall komma, med kryptiska besked, korta formella, så många som led och var rädda.
Vad skulle hända? Hur skulle denna helvetesresa sluta?
När så ett formellt besked kom den näst sista gången, då kunde vi börja andas ut lite, och en vecka senare när det sista beskedet påvisade att nu var detta helvete slut, och vi skulle alla kunna leva vidare med djupa sår och ett söndertrasat känsloliv och skakade själar, den dagen dracks det och skålades det i en stor PUCKO!Champagne hade varit allför B i detta skarpa läge!!!!!!
Sedan gällde det bara att med hjärnan och hjärtat förstå att det var över?
De senaste dagarna i mitt liv har jag kunnat leva och vara utan att tänka på denna hemska händelse som var en enda stor mardröm.
Hoppas att alla de andra också kan börja pusta ut och gå vidare utan alltför djupa sår.
Hjälp finns att få för alla om det behövs och det känns tryggt mitt i denna mitt i sommar som inte startar med sommar förrän nu hälsar er en Honorine som på riktigt kan vara mig själv igen, listen and learn friends!!!!
Att inför andra spela upp en vanlig Honorine då jag inuti var en helt annan, skräckslagen, rädd, tom på känslor, var den märkligaste känslan jag någonsin har burit på.
Nu efteråt
förstår jag att jag var i ett slags chocktillstånd, dit ingen kom in, ingen kunde förstå, ingen att tala med, att leva med yppandeförbud under så lång tid, att vi talade med varandra om andra saker än det vi alla gick omkring och funderade över, det var som i en skräckfilm ser jag nu i spegeln.
Att leva sin värsta mardröm tillsammans med andra som också är i den och inget uttalas, icke ett ord, trots att alla vet och alla tänker på samma sak.
Så ser vi att livet pågår för fullt runt omkring oss, och ingen kan göra någonting, ingen vet, ingen får tala, ingen får veta när det tar slut, samtal som skall komma, med kryptiska besked, korta formella, så många som led och var rädda.
Vad skulle hända? Hur skulle denna helvetesresa sluta?
När så ett formellt besked kom den näst sista gången, då kunde vi börja andas ut lite, och en vecka senare när det sista beskedet påvisade att nu var detta helvete slut, och vi skulle alla kunna leva vidare med djupa sår och ett söndertrasat känsloliv och skakade själar, den dagen dracks det och skålades det i en stor PUCKO!Champagne hade varit allför B i detta skarpa läge!!!!!!
Sedan gällde det bara att med hjärnan och hjärtat förstå att det var över?
De senaste dagarna i mitt liv har jag kunnat leva och vara utan att tänka på denna hemska händelse som var en enda stor mardröm.
Hoppas att alla de andra också kan börja pusta ut och gå vidare utan alltför djupa sår.
Det låter fasansfullt, kan du berätta mer..
SvaraRadera