Nu har jag återkommit hem, efter min lilla utflykt till grannen Allan Ollonberg, jag är och det vet alla som känner mig gärna långsittare om det passar mig, vilket det gjorde igår och inatt och fram till morgonkvisten.
Oron över hur det var med Allan var helt obefogad då han var piggare än jag sett honom på många år!
Hans personal Charlie och Melissa från Vita Krysset var en ovärderlig hjälp och stöttning till honom, sådana sjuksköterskor borde alla vi få ha hos oss då åldern kommer smygande.Chalie hade arbetat som personlig sjuksköterska i över tjugo år och kunde sitt !
Melissa var en nyare variant, med åtta år, men arbetat i NY hos en allsmäktig krögare som assistent och alltiallo, hon kunde laga mat, hon kunde samtalskonstens stora mysterium och hon var smart!
Allan blev överlycklig och tårarna rann på oss båda då vi omfamnade varandra, det kändes som det var igår vi sågs.
Vi hann gå igenom det mesta under denna extralångasittning. Vi drack allt möjligt gott, det var mest alkoholläsk för Allan, det hade blivit hans nya "mjölk" medan jag tog svagdricka, för att det känns så äkta svenskt och det har Toivo tagit med i en tioliterskagge, och så pratades i mun på varandra, om saknade efter lilla Ruthan, men hon hade varit helt dement de senare åren och Allan kände att det var skönt för såväl honom som henne att hon slapp vara med längre.
Och vet ni, Allan kör bil fortfarande!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag blev stum då Charlie berättade att det gjorde en rundtur nästan varje dag, Allan skrattade och visade hela garnityret då jag ifrågasatte detta.
-Så gammal är jag inte sa han och reste sig upp ur soffan och tog ett par steppliknande steg med sina långa ben, knäppte med fingrarna och skrek olé!!!
Ni förstår va? Han är sig lik, och än mer lik än tidigare, han har gått och blivit ungdomligare än de flesta, vad tusan kan han ha gjort med sin kropp och själ?????
Det ska jag ta reda på så småningom, men just nu är jag bara glad och nöjd med livet, viva la vie!!!!!
Oron över hur det var med Allan var helt obefogad då han var piggare än jag sett honom på många år!
Hans personal Charlie och Melissa från Vita Krysset var en ovärderlig hjälp och stöttning till honom, sådana sjuksköterskor borde alla vi få ha hos oss då åldern kommer smygande.Chalie hade arbetat som personlig sjuksköterska i över tjugo år och kunde sitt !
Melissa var en nyare variant, med åtta år, men arbetat i NY hos en allsmäktig krögare som assistent och alltiallo, hon kunde laga mat, hon kunde samtalskonstens stora mysterium och hon var smart!
Allan blev överlycklig och tårarna rann på oss båda då vi omfamnade varandra, det kändes som det var igår vi sågs.
Vi hann gå igenom det mesta under denna extralångasittning. Vi drack allt möjligt gott, det var mest alkoholläsk för Allan, det hade blivit hans nya "mjölk" medan jag tog svagdricka, för att det känns så äkta svenskt och det har Toivo tagit med i en tioliterskagge, och så pratades i mun på varandra, om saknade efter lilla Ruthan, men hon hade varit helt dement de senare åren och Allan kände att det var skönt för såväl honom som henne att hon slapp vara med längre.
Och vet ni, Allan kör bil fortfarande!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag blev stum då Charlie berättade att det gjorde en rundtur nästan varje dag, Allan skrattade och visade hela garnityret då jag ifrågasatte detta.
-Så gammal är jag inte sa han och reste sig upp ur soffan och tog ett par steppliknande steg med sina långa ben, knäppte med fingrarna och skrek olé!!!
Ni förstår va? Han är sig lik, och än mer lik än tidigare, han har gått och blivit ungdomligare än de flesta, vad tusan kan han ha gjort med sin kropp och själ?????
Det ska jag ta reda på så småningom, men just nu är jag bara glad och nöjd med livet, viva la vie!!!!!
Detta skulle icke tilltala Allan, men jag ska ge honom förslaget då vi ses nästa gång!!!! Men då lär jag få mig en rejäl utskåpning................hi hi hälsar HS.
Käära Honorine, såååååå det gläder mig att få dessa kolossalt glada förtäljningar om Allans mående, mååå jag då få utsäga rakt uppå den så pass raka armen. Dock bliver jag liksom du, Kära Honorine, en smula förundrad över Herr Ollonbergs automobilframfarter. DETTA kunna ej båda gott, utmed tanke uppå huru pass vansinnigt han tidigare framfört slika fordon. Här gäller det tyderligen att hålla sig nere vid dikeskanterne då det äro dags för prommenixer uti Guds fria natur.
SvaraRaderaDet gläder mig till yttermera visso, att han begåvats med slika underverk till personal. Dessa betrodde jag voro ett utdött släkte, men här kunna vi således utfinna, att det fortfar att finnas ett par rara exemplar kvar. Måtte nu inte bara den "ordinarie" personalstyrkan som omkringspringer uti diverse stugor, fråntaga dem deras nit!!!!!
Jag ser här till min förskräckelse att det skola utdelas broddar minsann INFÖR vintern. Så vitt JAG kunna se äro den samma redan låååångt gången???!! Jag kunna nu författa, att den stackars personal som skola giva folkslaget PENSIONÄRER dessa broddar, strax löper risken att inspringa uti väggen, då detta troligen äro en så pass betungande börda,
hälsar dig,
Ruban (som hurrar för Allans styrka).