Jag tror att detta var mitt sista manus, jag säger så var gång, men.....
Idag för tio år sedan satt jag på ett SASplan på väg från NewYork, efter några dagar mitt i pulsen, livet var underbart, och middagen som intogs högst upp i det södra tornet med den magnifika utsikten, var en upplevelse. Vi skålade och skojade oss igenom kvällen, och direkt efter tog jag en taxi ut till JFK.
Ja ni anar inte hur det kändes då jag kommit hem, somnat och blev väckt av detta hemska.....
Tio år imorgon!
För nio år sedan imorgon reste jag tillsammans med vänner från Frankrike, och då skojadee vi om att så säkert som den dagen haade vi aldrig tidigare flugit, med timmar av genomgång av bagage och security.
Nu i veckan som kommer ger jag återigen ut på äventyr, då jag ska flyga över till Helisnki och hälsa på en gammal god vän, men om det får ni höra mera senare.
Att det redan gått 10 hela år sedan denna så hemska terror slog till, är nästan ofattbart. Det känns mer som om det bara var ett par år sedan. Att nu bara se denna Ground Zero är en väldigt stark påminnelse om vad som hänt. Då jag icke bevistat det Amerikanska landet efter denna katastrof, vet jag ej hur pass rigorös kontrollen är av passagerarna. Har bara hört hur det är. Flyger man till andra länder, är redan den genomgången lång samt noggrann. Ibland kan jag tycka att det kan gå en aning till överdrift, men det beror säkerligen på att jag icke är insatt i folks påhittighet, då det gäller att klura ut hur man på enklaste sätt kan skada så många människor som det bara går. Fasansfullt!!
SvaraRaderaNu till något HELT annat. Enorma eloger till ditt kolossalt vackra blomsterstilleben. Mycket smakfullt. Underbart arrangerat med väl utvalda växter. Då jag ser detta, funderar jag på om jag icke skall sätta Svala på en utbildning i hur man arrangerar blommor. Jag kommer att anmäla henne till den Japanska utbildningen. Den får hon allt lov att gå på nästa gång hon har ett längre lov. Då blir det raka spåret till Japan. Basta!
Här är livet givande och milt, då månen lyser full. Det min vän är Rubina Algotte Formidable Gondoljäre von Obens allra bästa tider. Jag blir så vänligt sinnad. Nästan på gränsen till löjlig, har jag av misstag hört.
Således slapp Madde rätt lindrigt undan från allt för mycket ovett. Men jag måste då säga, att den "flickan" borde då lära sig att veta lite bättre hut. Här går hon nu omkring som en trotsig tonåring. Vill hon arbeta?? Svar: NEEEEEEEJ. Det kan andra göra anser hon. Madde menar att det är fullt tillräckligt att förflytta sig mellan Sverige och andra länder som ligger bra långt bort. Jag undrar stilla vad hennes söte far säger om detta. Skall ringa upp honom i afton, för att samspråka om hur jag skall förfara med detta. Livet är ju trots allt så mycket mer, än att bara polera naglarna och gå på galej.
Nu skall jag gå ut och beundra min bästa vän. Det vill säga månen, som skall ge mig krafter fram till nästa gång den lyser hel,
hälsar dig
Rubina