Kära läsare, ni ska få ta del av lite till ur mitt manus, håll till godo!
Karin Östergren står vid fönstret på Värdshuset. Hon ser mot brofästet, där bilarna står i långa rader på ömse sidor om den öppna bron. Hon ser på klockan, skakar på huvudet.
KARIN:
-Flickor, har ni redan ställt ut landgångarna?
FLICKA 1:
- Ja, det är klart allting. Läsk och lättöl står också framme, och kaffet är bryggt.
KARIN:
- Mmm, det var inte bra förstås. De är redan trettio minuter sena, och bron ser ut att vara trasig, ja ja det blir dyrt för mig det här. Lägg folie över landgångarna är ni snälla, i den här värmen , och med handskalade räkor och majonnäs.Tänk att det skulle bli så här just idag, och titta får ni se! Där kommer likbilen sakta rullande också, herre min je, det kan inte båda gott!
De båda timanställda flickorna ser på varandra, och flinar lite.
På ösidan sitter i den första bilen, en gammal mercedes 240D de närmast sörjande. I bilen bakom sitter Bernt-Inge Pettersson, kallas Bip. Pastorsadjunkt, som just idag haft sin första begravning sedan han tillträdde . Bip är en man, stor och grov, med skägg och aningens ölmage. Han har tidigare arbetat med mycket annat innan han runt fyrtifemårsåldern bestämde sig för att läsa till präst.
Där sitter han i bilen och våndas över hela denna absurda situation. Han känner att något måste han göra, så han knäpper prästrocken, torkar sig i pannan, och öppnar bildörren. Det är en ljuvlig försommardag, och doften av blommor och så denna värme gör honom nästan yr. Han rättar till sina kläder, ser sig runt omkring, och vet att i dessa ett femtontal fulla bilar riktas allas ögonpar på honom just nu!
Han gör en liten tafatt gest med armen som för att hälsa , innan han tar steget fram mot den första bilen. Precis då rasslar det till i bron, det knakar och rister, och bron börjar röra sig.
Bip tvärvänder och går snabbt tillbaka och hoppar in i sin bil, idag hörde Gud bön tänker han, och vrider om startnyckeln.
På Värdshuset står Karin fortfarande vid fönstret, och nu så....
KARIN:
- Nu börjar bron att röra sig, ja då slapp vi använda folien, alltid något. Se så flickor, inget flamsande nu! Nu har vi ett begravningsfölje här strax.
............
Ja ni så det kan vara då brojäveln hakar upp sig!!!!! Känner jag för det så ska berätta lite mer, annars får ni lägga till fortsättningen själva.........
Karin Östergren står vid fönstret på Värdshuset. Hon ser mot brofästet, där bilarna står i långa rader på ömse sidor om den öppna bron. Hon ser på klockan, skakar på huvudet.
KARIN:
-Flickor, har ni redan ställt ut landgångarna?
FLICKA 1:
- Ja, det är klart allting. Läsk och lättöl står också framme, och kaffet är bryggt.
KARIN:
- Mmm, det var inte bra förstås. De är redan trettio minuter sena, och bron ser ut att vara trasig, ja ja det blir dyrt för mig det här. Lägg folie över landgångarna är ni snälla, i den här värmen , och med handskalade räkor och majonnäs.Tänk att det skulle bli så här just idag, och titta får ni se! Där kommer likbilen sakta rullande också, herre min je, det kan inte båda gott!
De båda timanställda flickorna ser på varandra, och flinar lite.
På ösidan sitter i den första bilen, en gammal mercedes 240D de närmast sörjande. I bilen bakom sitter Bernt-Inge Pettersson, kallas Bip. Pastorsadjunkt, som just idag haft sin första begravning sedan han tillträdde . Bip är en man, stor och grov, med skägg och aningens ölmage. Han har tidigare arbetat med mycket annat innan han runt fyrtifemårsåldern bestämde sig för att läsa till präst.
Där sitter han i bilen och våndas över hela denna absurda situation. Han känner att något måste han göra, så han knäpper prästrocken, torkar sig i pannan, och öppnar bildörren. Det är en ljuvlig försommardag, och doften av blommor och så denna värme gör honom nästan yr. Han rättar till sina kläder, ser sig runt omkring, och vet att i dessa ett femtontal fulla bilar riktas allas ögonpar på honom just nu!
Han gör en liten tafatt gest med armen som för att hälsa , innan han tar steget fram mot den första bilen. Precis då rasslar det till i bron, det knakar och rister, och bron börjar röra sig.
Bip tvärvänder och går snabbt tillbaka och hoppar in i sin bil, idag hörde Gud bön tänker han, och vrider om startnyckeln.
På Värdshuset står Karin fortfarande vid fönstret, och nu så....
KARIN:
- Nu börjar bron att röra sig, ja då slapp vi använda folien, alltid något. Se så flickor, inget flamsande nu! Nu har vi ett begravningsfölje här strax.
............
Ja ni så det kan vara då brojäveln hakar upp sig!!!!! Känner jag för det så ska berätta lite mer, annars får ni lägga till fortsättningen själva.........
Ja, bästa Honorine!! Tänk ändå att Gud är så pass lyhörd, att han till och med åtar sig brojävelns trilskande. I sådana lägen är det svårt att vidhålla att man är ateist.
SvaraRaderaDet är så spännande att det går iskalla kårar utefter HELA ryggraden. En sådan film bör ej rekommenderas att åse strax innan det är dags att säga god natt till den så rare John Blund.
Här vill jag ävenledes passa på att säga, att det var en himmelens tur att icke dessa så timanställda flickor hann med att övertäcka dessa räk- SAMT majonäslandgångar med så pass dyrbar folio. Karin är ju trots allt icke mer än människa. Från VAR skall hon taga penningar, då det skulle kunna ha slutat så pass illa, att det bara hade varit att ihopknyckla denna alumininumfolio.
Nu är ju jag av den uppfattningen, att jag med ytterst stor glädje, skulle vilja få äran att få vidare information om vad som härnäst följer. Detta är en både trevlig samt rysligt spännande berättelse. Då detta kommer att visas på biograferna, kommer jag tyvärr att inlägga mitt veto, vad gäller den så väna Svalas lust att vilja skåda den filmen. Den kan skada hennes så naiva renhet, tror jag.
Efter att ha fått äran att följa detta drama och allt arbete som därvid medföljer, kan jag nu mycket väl förstå, att det var av nöden tvunget att fröjdas på Järntorget,
hälsar dig en mycket välstimulerad, Rubina
Jag bugar allra ödmjukast! Ja, det är en förskräcklig historia som utspelas på ön, och att Karin Östergren kunde spara in på foliet känns bra även för mig som författaren. Hon har det inte lätt den kvinnan, mycket att stå i, och framför allt hålla koll på! Får se hur jag gör ang fortsättningen????????????????????????????
SvaraRaderaKära Honorine!! Det är en av alla dina fördelar, just detta att man icke skall gå omkring och tro sig veta, men hoppas kan man ju alltid,
SvaraRaderasäger,
Rubie
Ja, det gör vi verkligen!
SvaraRadera