Som ni själva kan se, och som jag härmed vill dokumentera så är Friherre Knut och frun sparsamma, ja jag säger snåla. En torr äppelkaka och en kopp te????????? 
Vi umgås inte ofta nu för tiden, ålderskillnade gör sitt, och han och hans fru Martha är mycket präktiga människor, och jag har väl alltid varit det svarta fåret inom familjen.
Deras hus är så engelskt i stilen tycker jag med en underbar trädgård. Martha skulpterar och en del av hennes alster har de står utställda där.
Här ser vi hennes LEJONHANNE I SOLSKEN!
Martha själv.
Parken deras är otroligt imponerande, men så har de tjänstefolk av den gamla sorten! Inte så som lilla moi har, en finne som försöker truga på mig "Näskaffe" till frukost, jag ryser bara jag tänker på det.Här står Martha själv (en bild upp så ser ni henne)och beundrar ett stenbord hon gjort, faktiskt i kalksten från Gotland, och som dessutom fått pris i Venedigbienalen 2009! Jaja säger jag, något avundsamt! Skulle väl jag också, om jag bara ville...Nä, inte alls, jag skämtade, jag kan inte forma en snöboll en gång så den blir rund. Totalt looser på konstnärlig kreativitet.
Efter ett par timmar i deras sällskap var jag så trött och så hungrig så jag ringde och bad Julius Jr. hämta mamsen.
Nu har vi ätit en Chateaubriand och druckit en Chateau Lafitt 79, och nu så slipar vi planer inför helgen, sönerna och jag. Ni får veta mera later on. HS
Ja, visst är det viktigt att odla släktskapet, så att ingen glömmer sina anfäder och dito mödrar. Sedan må det kosta vad det kosta vill. Men det kanske var en något olycklig dag som valts, med tanke på den så usla starten. Jag kan tänka mig att den så lilla magen kurrade redan vid ankomsten. Att då bli trakterad den något frugala tebjudningen, kanske icke fick dig att känna dig däst. Sedan var det tydligen dags att ta sig en riktig bensträckare i deras vidlyftiga trädgård för att avnjuta Mathas alster, kanske icke direkt var som plåster på såren. Det fotografi jag fick njuta av, det med Marhta posserande vid "Stenbord", var dock trveligt. Hon ser så kolossalt ungdomlig ut. Jag trodde att de hunnit upp i 60-årsåldern. Men nu ser jag ju att hon är LÅNGT därifrån. Och så förföriskt detta lejon i solsken var. Då jag såg den bilden, fick jag en känsla av att de hörde till den mer klassiska stilen, men det intrycket försvann lika fort som de så bekanta avlöningen, då det dyker upp en Flower Powerbubbla. Där gick det icke riktigt ihop för mig. KAN den stå där för att visa att man är en så kallad mångätare inom konsten? Ständigt dessa frågor.
SvaraRaderaHurra för den så rare Julius Jr. Han Är då så väluppfostrad så jag vet inte VAD. Men så är han ju också mammsens lilla pojk. Ja, ja. Naturligtvis gäller också detta den så nätta Carl-Jan.
Så smedjan är öppen igen. Där smids tydligen så att gnistorna sprakar. Skall bli högst intressant att få höra vad ni kom fram till. Bara nu icke åter igen an felaktig man ställer sig i din välutstakade väg.
Ser fram mot nästa telegram
Rubina v Oben
Hemma på Hornberga är tankesmedjan öppen 24hours. Alltid nya ideér, ja mest från sönerna förstås!
SvaraRaderaja, jag kan hålla med om att en märklig släkt är jag inblandad i. Knut och Martha har jag aldrig kommit in på livet. De är mycket älskansvärda, men det är något i deras sätt som gör att jag alltid känner mig som en katt ibland Hermelinerna då vi ses?????Men jag kanske lider av Paranoia, vem vet, inte du , ve, vet, inte jag.....
Det är bara till att vässa klorna, då hermelinerna väcker obehagskänslor. Sådana respekteras, som du vet. Fråga den lilla fyrbenta Rysktalande varelsen som du bor hos. HAN kan säkerligen undervisa dig i konsten att få just hermeliner att känna underlägsenhet,
SvaraRaderahälsar Camina genom Rubina